Vasilij och jag - diskussionsinlägg
Vasilij Semjonovitj Malini som varit en trogen arbetare, medlem av partiet, sågs som en sann hjälte från revolutionen. Partiet Vasilijs medlemskap låg i och försatte honom i en tjänst till kamp mot kontrarevolutionärerna. Han kände sig mer eller mindre tvungen att ta till sig ann uppdraget och med all hast lämna fabriken där han arbetade som maskinist. Han begav sig.
Vasilij for till en skymundan plats där han träffar en man med högre makt, kamrat Dzerzjinskij. Dzerzjinskij beskriver hela situationen som en saga i Vasilij öron och skall låta mildare än vad verklighetens innebörd ska bringa. Efter Vasilijs inbokning på det nya platsen, vilket innebar en brokig andel innehållsfull identitetsprofil, sattes Vasilij och de andra 30 andra männen till arbete.
Arbetet beskrev han inte som svårt men heller inte som det lättaste och var väldigt påfrestande för hans hjärta berättade han. Nog kan han ha menat i mån om sitt hjärta som inte mådde så bra efter dagarnas ordinarie spritransoner, vilka det omöjligt snålades med. Helt klart menade sitt själsliga hjärta i metaforisk mening. Han besrkev att hans nya jobb att avrätta kontrarevolutionärer bekom honom illa till mods och han funderade på att återvända till fabriken.
passion of the geist
Det var en man som fastnade på ett flygplan, han flög ner så och överlevde. Det var ingen bra plats att hamna på. Fanns det något samband med den ovanstående texten om Vasilij Semjonovitj Malini och mannen som flög utanför flygplanet? Texterna råkar befinna sig i närheten av varandra. Skulle texterna flätas samman skulle det vara tankevärt, skulle den inte lyckas, så är texten inget mer än osammanhang och därmed oviktig. Eller är det den skrivande som gjort texten ovärdig en läsare? Nej, det spelar ingen roll ty tanken är redan satt. I sammanhangen där det inte spelar en roll känner jag mig utanför. Tanke gör det just möjligt och det som gör att jag reser. Världen och värdlar är en fulla med virtu. Att dela en lägenhet med någon och att dela en världs potential. Jag tänker mig en kär person! Glädjen kom med associationerna. Associaioner är som lätta trådar längst en alvs gyllenbruna hår, det är slitet, tärt, rent sagt äckligt nära gränsen att förintas för varje smygande steg. Det kvisslar till i skogen, en spindel vaknar till men orkar inte bry sig, han drömmer att han flyger, men han sitter ändå fast, paradoxalt tänker han innan han somnar om. Var det någon som kom förbi? Eller var det någon som redan var påväg? Som om det skulle spela roll, hade denne i sammanhanget att göra? Alltihopa. Han höll inte ens i sig men hans kropp blev av farten fastklistrad på flyplanet (sedan även ditstagnerad av kylan). Glädjen finns där och den kan växa vidare, tänkte spindeln innan han drömde sig längre in i de våta drömmarna. Där fanns det en lidelse och utan passionen var det meningslöst. En sensation, någon som vi inte förstår? Känner, tänker vi det så tänk inte sönder! Hur? Då vi vill ha av det så mycket som möjligt av? Vi är så otröstliga. - Passion har ingenting med måttlighet att göra! Skrek mannen som flög ned, frusen från ovan. Alven kliade sig bakom vänster öra, en spindel hade fastnat i hennes guldbruna hår och lämnat en våt fläck efter sig.
Ondska?
Ondska är att som metafysisk varelse, med en medvetenhet och fri handlingsförmåga, förråda sitt medvetande som transcenderande kraft. I sådant fall är ondskan något som människan själv kan välja. I och med att människan är en medveten varelse har denna skapats och på så vis blivit gott. Dess medvetande har överskridit sig själv för att tillbliva. Ondska har ofta i historien setts som en förnekelse av sig själv som människa och tendensen till att bli ett djur i sinne. Att känna att man vill något kan betecknas som frestelse. Frågan är nu varför människan skulle vilja förråda sin egen transcenderande vilja. Människan är en kluven varelse i och med dess olika viljor. Att vilja välja ondska är en del av människa,
Ett ingenting är enligt tänkaren Kierkegaard ångestens föremål för någonting bestämt. Så fort ovetande blir ett vetande är dess ingenting in concreto vetandet om skillnaden mellan gott och ont. Syndens ångest eller ångest som syndens följd. Ty synden enligt Kierkegaard tillhör ingen vetenskap, utan den hör till etiken. Då väl handlingen är utförd, oskulden ersatt med synden, är därmed skillnaden mellan gott och ont satt. Ångest för det onda är enligt Kierkegaard betecknat som det goda. Ångesten kan förhålla sig till den satta synden genom dess oberättigade verklighet. Just eftersom den är en oberättigad en så skall ångestens uppgift här vara att ta den på sitt ansvar. Då en synd väl är satt är den konsekvent samtidigt som för friheten är den inte konsekvent. Syndens konsekvens är lika obegränsad som ångestens gränser. En individs skuld kan i och med ångestens försvagning falla desto djupare ned i ångesten. Ångesten är inte individens frihet, den kan därmed inte heller upphäva syndens ångest.
Kierkegaard menar att synden är en oberättigad verkligheten, i och med att synden har försatt människan i verkligheten, är denna försatt i ångesten. Ångesten upptäcker syndens konsekvens före dess ankomst. Men då väl individen är i syndens konsekvens, finns ingen återvändo genom t.ex. frihet. Ångest uppfattar syndens konsekvens som ett straff. Desto djupare individ, desto djupare är ångesten. Ångesten är för Kierkegaard den högsta etiska motsägelsen. I det fallet så måste människan acceptera ångesten, eftersom ångesten är en dialektisk tvetydighet, den har en dubbelhet att upphäva. Arvsyndens bestämning blir tydlig i och med tvetydighetens försoning i dogmatiken. Motpolen för ångest för det onda finns där ångesten för det goda. Ångest för det goda kan även betecknas som det demoniska enligt Kierkegaard. Man kan enbart se det demoniska riktigt tydligt i och med att det berörs av det goda. Viktigt att poängtera här är att synden i sig inte är det demoniska. Det demoniska är ett öde som kan drabba var och en individ. Det demoniska är ett tillstånd som i skulden. Liksom ett i oskulden är inte friheten bekänd som just frihet enligt Kierkegaard. Oskuldens möjlighet är ångest. I det demoniska är det tvärtom: friheten är bekänd som ofrihet. Detta eftersom friheten redan i detta språng gått förlorad.
Det demoniska är ett tillstånd av ofrihet, en vilja som individ att isolera sig. Att försvinna helt in i ångesten såsom viljan ter sig är dock en omöjlighet. Eftersom förhållandet till ångesten för det goda aldrig helt försvinner, hur djupt individen befinner sig i ångesten för det onda. Det inneslutna, isolerade, kännetecknas som det stumma. För att en yttring ska äga rum sker den mot dess vilja. Om nu det demoniska är det inneslutna som att det demoniska är ångest för det goda, vad innebär det då om det goda är det inneslutna? Kierkegaard menar att detta innebär en uppenbarelse. Det goda som uppenbarelse innebär härmed frälsningens första uttryck. Det blir som ett första steg ut ur inneslutenheten. Det är i det ögonblicket som uppenbarelsen förvandlats till en mystifikation som slutenheten segrat. Av de två viljorna som finns inom en individ kämpar mellan en underordning, denna som önskar en uppenbarelse. Medan den andra som kämpar mot slutenhet, det demoniska.
Kierkegaard talar om ögonblicket. Liksom det demoniska är ett ögonblick, ett plötsligt inträffande, eftersom det demoniska uppenbarar sig i ett uttryck. Det demoniska bestäms som det plötsliga i samma stund det reflekteras på tiden. Slutenhet är därmed inte en kontinuitet. Det kontinuerliga i slutenheten beskrivs bäst enligt Kierkegaard som en snurra som snurrar runt sin egen spets. Det goda betyder häri kontinuiteten eftersom frälsningens första yttring just var kontinuiteten. Slutenheten kan även betecknas som en innehållslöshet. Därmed kan det demoniska även ses som det innehållslösa. Kontinuiteten som motsvarar det plötsliga är något utdött. Eftersom just utdödheten är en kontinuitet i intet. Intet som utdödhet, ångesten för det goda, det demoniska, är även det som kom att locka Adam att välja frestelsen. Ty intet visste han vad döden innebar.
Ett ingenting är enligt tänkaren Kierkegaard ångestens föremål för någonting bestämt. Så fort ovetande blir ett vetande är dess ingenting in concreto vetandet om skillnaden mellan gott och ont. Syndens ångest eller ångest som syndens följd. Ty synden enligt Kierkegaard tillhör ingen vetenskap, utan den hör till etiken. Då väl handlingen är utförd, oskulden ersatt med synden, är därmed skillnaden mellan gott och ont satt. Ångest för det onda är enligt Kierkegaard betecknat som det goda. Ångesten kan förhålla sig till den satta synden genom dess oberättigade verklighet. Just eftersom den är en oberättigad en så skall ångestens uppgift här vara att ta den på sitt ansvar. Då en synd väl är satt är den konsekvent samtidigt som för friheten är den inte konsekvent. Syndens konsekvens är lika obegränsad som ångestens gränser. En individs skuld kan i och med ångestens försvagning falla desto djupare ned i ångesten. Ångesten är inte individens frihet, den kan därmed inte heller upphäva syndens ångest.
Kierkegaard menar att synden är en oberättigad verkligheten, i och med att synden har försatt människan i verkligheten, är denna försatt i ångesten. Ångesten upptäcker syndens konsekvens före dess ankomst. Men då väl individen är i syndens konsekvens, finns ingen återvändo genom t.ex. frihet. Ångest uppfattar syndens konsekvens som ett straff. Desto djupare individ, desto djupare är ångesten. Ångesten är för Kierkegaard den högsta etiska motsägelsen. I det fallet så måste människan acceptera ångesten, eftersom ångesten är en dialektisk tvetydighet, den har en dubbelhet att upphäva. Arvsyndens bestämning blir tydlig i och med tvetydighetens försoning i dogmatiken. Motpolen för ångest för det onda finns där ångesten för det goda. Ångest för det goda kan även betecknas som det demoniska enligt Kierkegaard. Man kan enbart se det demoniska riktigt tydligt i och med att det berörs av det goda. Viktigt att poängtera här är att synden i sig inte är det demoniska. Det demoniska är ett öde som kan drabba var och en individ. Det demoniska är ett tillstånd som i skulden. Liksom ett i oskulden är inte friheten bekänd som just frihet enligt Kierkegaard. Oskuldens möjlighet är ångest. I det demoniska är det tvärtom: friheten är bekänd som ofrihet. Detta eftersom friheten redan i detta språng gått förlorad.
Det demoniska är ett tillstånd av ofrihet, en vilja som individ att isolera sig. Att försvinna helt in i ångesten såsom viljan ter sig är dock en omöjlighet. Eftersom förhållandet till ångesten för det goda aldrig helt försvinner, hur djupt individen befinner sig i ångesten för det onda. Det inneslutna, isolerade, kännetecknas som det stumma. För att en yttring ska äga rum sker den mot dess vilja. Om nu det demoniska är det inneslutna som att det demoniska är ångest för det goda, vad innebär det då om det goda är det inneslutna? Kierkegaard menar att detta innebär en uppenbarelse. Det goda som uppenbarelse innebär härmed frälsningens första uttryck. Det blir som ett första steg ut ur inneslutenheten. Det är i det ögonblicket som uppenbarelsen förvandlats till en mystifikation som slutenheten segrat. Av de två viljorna som finns inom en individ kämpar mellan en underordning, denna som önskar en uppenbarelse. Medan den andra som kämpar mot slutenhet, det demoniska.
Kierkegaard talar om ögonblicket. Liksom det demoniska är ett ögonblick, ett plötsligt inträffande, eftersom det demoniska uppenbarar sig i ett uttryck. Det demoniska bestäms som det plötsliga i samma stund det reflekteras på tiden. Slutenhet är därmed inte en kontinuitet. Det kontinuerliga i slutenheten beskrivs bäst enligt Kierkegaard som en snurra som snurrar runt sin egen spets. Det goda betyder häri kontinuiteten eftersom frälsningens första yttring just var kontinuiteten. Slutenheten kan även betecknas som en innehållslöshet. Därmed kan det demoniska även ses som det innehållslösa. Kontinuiteten som motsvarar det plötsliga är något utdött. Eftersom just utdödheten är en kontinuitet i intet. Intet som utdödhet, ångesten för det goda, det demoniska, är även det som kom att locka Adam att välja frestelsen. Ty intet visste han vad döden innebar.
Trondheim stugstudenti
en typisk norsk dag
Ja så hur är en typisk dag i Norge ut? En förfrågan att besvara.
Det börjar med att jag förhoppningsvist vaknar på min vind. Trött av nattens saknad med en bok i huvudet. Den första känslan som slår mig en kognitiv dissonans av förfrysning och att vara genomblöt av svett. Jag gräver mig fram ur det 70 cm bastanta gåstäcket och tar fram baljan med valfett under sängen. Smörjer mig noggrant från topp till tå och så iväg till skolan. Slikk det inte är fredag (och jag upplever en fysiomental död efter veckan som varit) och S. kommer in mitti en dröm (3ggr.) och undrar var jag är (jag är alltid på samma plats) för vi ska på buddhistisk religion för längesen. Ibland ropar S. att dom är här nu igen. Då vet vi alla vad vi ska göra så vi tar fram varsin klubba och ger oss ut att ta hand om dem. Sälarna alltså. nej fy.. Varför skrev jag sådär? Det måste vara något inneboende ont inom mitt omdevetna som sprutade frenetiskt upp slikk ett ambivalent utfall ur objektets mördarinstinkt. Så cyklar jag på silverpilen till skolan.
Standard för min norska dag är: 200 sidor á 6-8h. inkl. lektioner psykologstudier av det kliniska slaget, jag blir bekymrad. Pluggar mycket och blir ledsen av det för tycker inte om det som står. Testade psykologterapi för att se ytterligare en psykolog in action och få veta vad han tyckte om mitt psyke. Herr psykolo uttryckte en smärre fascination och tyckte min självinsikt var för stor (att det är kört), att mina vanor är förkastliga (kaffe-sömn-kaffe) och att det var trevligt att träffas. Blev vidare inskriven till en kognitivgrupp där jag ska lära mig skrika högt på norska utan att tycka det är jobbigt. Oj vad jag inte tycker om psykologyrket. Klinisk stagnation av det levande. Jag hade föraningarna men önskade att det inte var så som det är. Acceptans och mångfald saknas. Jag biter ihop (betskena) and stick to the plan.
På måndagar hjälper jag andra i nybörjarfilosofin. Att förklara saker på annat sätt än boken och att strukturera upp uppsatser. Det är väldigt roligt! Och på psykolog-filosofin använder vår grupp mina gamla uppsatser. Nog om skola.
Sedanefter är den andra kvällen aldrig den andra sig lik (är det just det som är olikheten?) Bevegelse får mig att leva igen. Cyklar till kompisar i stugan nedanför berget, vidare till filosofipuben, männskliga rättigheter, dans på söndag och förändra-världen-konspirations möten på Studentsamfundet. Där de nykända okändas konserter spelar medan vi dansar och sedan myglar på studentfilmklubben. Maskeradfest i en annan stuga mitti skogen nästa helg, att sova borta igen. Alla har haglöfs-sovsäck. Stugstudentlivet. Vilken dag som helst kommer Mette och jag valla skidor. Skidföreningen bad till snögudarna i skolaulan i ondags. S. är på fjället men kommer hem idag. Lindis och jag bakar vetekransar medan Lars-martin drömmer om Stkhlm. Vi har stora planer på att bosätta oss i skolan, ska ordna en kamera att dokumentera förloppet. Sedan ska vi upp i Tyholts tornet och göra det psykologiska hiss-experimentet. Nordanvinden pussar din kind (och det är den jag tänker på) undertiden jag dansar.
Ett halvår i Norge har nog psykiskt som fysiskt (fan vad jag ser ut) utvecklat mig 5 år. Mina vänner, hoppas att vi känner igen varann då vi ses snart. Och kanske är det ändå ibland lättast att beskriva en typisk dag i Norge som sådan, citat modiga P´s insiktsfulla dikt:
Co to morze poza latem
Opuszczone, upominki, zimny wiatr
zostali tylko pijacy trzy.
Co to miasto bez slonca,
ludzie bez woli
jedzenie bez smaku
smiech bez echa
A moze jak pobiegniesz, dziecino
Na wzgorze, na lance
z wiatrem
na lepsza droge
/P
Det börjar med att jag förhoppningsvist vaknar på min vind. Trött av nattens saknad med en bok i huvudet. Den första känslan som slår mig en kognitiv dissonans av förfrysning och att vara genomblöt av svett. Jag gräver mig fram ur det 70 cm bastanta gåstäcket och tar fram baljan med valfett under sängen. Smörjer mig noggrant från topp till tå och så iväg till skolan. Slikk det inte är fredag (och jag upplever en fysiomental död efter veckan som varit) och S. kommer in mitti en dröm (3ggr.) och undrar var jag är (jag är alltid på samma plats) för vi ska på buddhistisk religion för längesen. Ibland ropar S. att dom är här nu igen. Då vet vi alla vad vi ska göra så vi tar fram varsin klubba och ger oss ut att ta hand om dem. Sälarna alltså. nej fy.. Varför skrev jag sådär? Det måste vara något inneboende ont inom mitt omdevetna som sprutade frenetiskt upp slikk ett ambivalent utfall ur objektets mördarinstinkt. Så cyklar jag på silverpilen till skolan.
Standard för min norska dag är: 200 sidor á 6-8h. inkl. lektioner psykologstudier av det kliniska slaget, jag blir bekymrad. Pluggar mycket och blir ledsen av det för tycker inte om det som står. Testade psykologterapi för att se ytterligare en psykolog in action och få veta vad han tyckte om mitt psyke. Herr psykolo uttryckte en smärre fascination och tyckte min självinsikt var för stor (att det är kört), att mina vanor är förkastliga (kaffe-sömn-kaffe) och att det var trevligt att träffas. Blev vidare inskriven till en kognitivgrupp där jag ska lära mig skrika högt på norska utan att tycka det är jobbigt. Oj vad jag inte tycker om psykologyrket. Klinisk stagnation av det levande. Jag hade föraningarna men önskade att det inte var så som det är. Acceptans och mångfald saknas. Jag biter ihop (betskena) and stick to the plan.
På måndagar hjälper jag andra i nybörjarfilosofin. Att förklara saker på annat sätt än boken och att strukturera upp uppsatser. Det är väldigt roligt! Och på psykolog-filosofin använder vår grupp mina gamla uppsatser. Nog om skola.
Sedanefter är den andra kvällen aldrig den andra sig lik (är det just det som är olikheten?) Bevegelse får mig att leva igen. Cyklar till kompisar i stugan nedanför berget, vidare till filosofipuben, männskliga rättigheter, dans på söndag och förändra-världen-konspirations möten på Studentsamfundet. Där de nykända okändas konserter spelar medan vi dansar och sedan myglar på studentfilmklubben. Maskeradfest i en annan stuga mitti skogen nästa helg, att sova borta igen. Alla har haglöfs-sovsäck. Stugstudentlivet. Vilken dag som helst kommer Mette och jag valla skidor. Skidföreningen bad till snögudarna i skolaulan i ondags. S. är på fjället men kommer hem idag. Lindis och jag bakar vetekransar medan Lars-martin drömmer om Stkhlm. Vi har stora planer på att bosätta oss i skolan, ska ordna en kamera att dokumentera förloppet. Sedan ska vi upp i Tyholts tornet och göra det psykologiska hiss-experimentet. Nordanvinden pussar din kind (och det är den jag tänker på) undertiden jag dansar.
Ett halvår i Norge har nog psykiskt som fysiskt (fan vad jag ser ut) utvecklat mig 5 år. Mina vänner, hoppas att vi känner igen varann då vi ses snart. Och kanske är det ändå ibland lättast att beskriva en typisk dag i Norge som sådan, citat modiga P´s insiktsfulla dikt:
Co to morze poza latem
Opuszczone, upominki, zimny wiatr
zostali tylko pijacy trzy.
Co to miasto bez slonca,
ludzie bez woli
jedzenie bez smaku
smiech bez echa
A moze jak pobiegniesz, dziecino
Na wzgorze, na lance
z wiatrem
na lepsza droge
/P
vackra ögon rullar över dessa rader
huvudstupa i det antarktiska havet
hemma hos halvmånens mask
med det kulturella förbudets trekant
jag har spasmer
och jag ids inte låtsas
jag orkar inte skämmas och jag
kan inte
lugnas dämpas varvas sövas springa av mig
min håriga bräcklighet
bor i galenskapen
och darrar som ett djur
då sälkvinnans meningslöshet
slår mina trumhinnor
likt utsmetade gammla ägg
ni levande döda
nej tack det är bra
jag vill leva!
vill och törs inte veta mer
jag kanske är ensam ibland men
så är ni
vi är lika men
ni somnar till ro om natten
medan kaoset daskar mig medvetslös
till sömns runt morgonkvisten
jag har sökt mig till er för många gånger nu
ni ställer ut ert bröd och thé om natten
era klagosånger ljuder i mina öron
jag ryser till och
det okända lockade
men tror mig veta bättre nu
ni vill ha det som...
förlåt, men vi kan verkligen inte fortsätta
för jag känner inte
livet
vi lämnar varandra här.
livet smärtar slikk kaos daskar till
jag snor mig runt och
där är ju du!
vem är det
jag vet inte men har du alltid stått där?
hela tiden
du råkade rulla in dig en bulldeg och ropa -taa mig!!
naken, spröd och bräcklig
med kanel längst ditt armhår
med hela ditt äckel
hela din glädje
hela din själ
vad du luktar konstigt
låt oss plantera skog på island
och sen mötas i en källaren
på ett cinematek i trondheim
då du var påväg till grenoble
hälsa till de duktiga i warszawa!
mitt nordkoreanska hjärta
jag vill vara med dig livet!
jag vill höra dig prata hela natten
efter att vi dansat oss svettiga
på biljardbordet till puben i Cork
och genom att suga ut märgen
ur de förståendes skrik
ger vi oss av alla tre
innan de präktiga klyver
din transvestitiska blick
hemma hos halvmånens mask
med det kulturella förbudets trekant
jag har spasmer
och jag ids inte låtsas
jag orkar inte skämmas och jag
kan inte
lugnas dämpas varvas sövas springa av mig
min håriga bräcklighet
bor i galenskapen
och darrar som ett djur
då sälkvinnans meningslöshet
slår mina trumhinnor
likt utsmetade gammla ägg
ni levande döda
nej tack det är bra
jag vill leva!
vill och törs inte veta mer
jag kanske är ensam ibland men
så är ni
vi är lika men
ni somnar till ro om natten
medan kaoset daskar mig medvetslös
till sömns runt morgonkvisten
jag har sökt mig till er för många gånger nu
ni ställer ut ert bröd och thé om natten
era klagosånger ljuder i mina öron
jag ryser till och
det okända lockade
men tror mig veta bättre nu
ni vill ha det som...
förlåt, men vi kan verkligen inte fortsätta
för jag känner inte
livet
vi lämnar varandra här.
livet smärtar slikk kaos daskar till
jag snor mig runt och
där är ju du!
vem är det
jag vet inte men har du alltid stått där?
hela tiden
du råkade rulla in dig en bulldeg och ropa -taa mig!!
naken, spröd och bräcklig
med kanel längst ditt armhår
med hela ditt äckel
hela din glädje
hela din själ
vad du luktar konstigt
låt oss plantera skog på island
och sen mötas i en källaren
på ett cinematek i trondheim
då du var påväg till grenoble
hälsa till de duktiga i warszawa!
mitt nordkoreanska hjärta
jag vill vara med dig livet!
jag vill höra dig prata hela natten
efter att vi dansat oss svettiga
på biljardbordet till puben i Cork
och genom att suga ut märgen
ur de förståendes skrik
ger vi oss av alla tre
innan de präktiga klyver
din transvestitiska blick
Att skapa mening
En människans kärlek, glädje eller vilja är inte så säkra som tankar om kärlek, glädje eller vilja. Hela säkerheten av dessa tankar är hör till dem är i akt av kärlek, glädje eller vilja av vars vilka människan är säker på, eftersom det är just hon som utöver dem. Den sanna kärleken slutar då man förändras, eller då objektet av affektion förändras; missled kärlek är avslöjad på så vis att jag återvänder till mitt egna själv. Illusioner är möjliga.
Det finns någon som kan kallas för ett hysteriskt subjekt... Hur kan ett offer av hysteri inte känna vad han känner och känna vad han inte känner? Föreställd och fantasierade känslor är genuint erfarna, men erfarenheten, så att säga, är fingerade av oss själva.
(Att hitta på egna känslor är inte falska känslor, utan en känsla, men intede specifika känslor vi tror oss säga ha som t.ex. ?kärlek?, glädje?).
Men enda tills denna känsla uppenbarar sig, har pojken inget mening i att upptäcka illusionen och det litterära elementet av sin kärlek. Pojken ?förlorar sin verklighet? i den såsom skådespelaren i pjäsen han spelar. Så att vi på så vis riktar oss, inte med representation eller idéer som ger oss uppståndelse till sanna emotioner, men artificiella emotioner och föreställda sentiment.
Det är en simpel fråga om vad det är vi gör.
Hade jag innan ett möte sett kärleken som en helhet, så insåg jag inte att det var en fråga om en sådan viktig känsla, att jag nu upptäckt att jag inte längre kan fortsätta mitt liv utan denna kärlek. <A synthes in the making>. Ändå är det alltid möjligt att låtsas att jag alltid viste om vad jag nu vet, och att se det som existerande, genom månaderna som passerat, men egentligen en själv-vetskap som jag just kommit fram till.
Kärleken som blev bra är dialektisk genom mig och den är av vilken jag just blivit medveten om, var inte från början, en gömd sak i mitt undermedvetande. Inte heller var det ett objekt framför mitt medvetande, men impulsen bar mig mot någon, transmutationen av mina tankar och beteende. Jag var inte ovetande av det sedan det var jag som genomled timmar av tråkighet genom ett möte, och som kände utvaldheten då han väl visade sig...
Det var levt, inte vetat, från början till slut.
Det finns någon som kan kallas för ett hysteriskt subjekt... Hur kan ett offer av hysteri inte känna vad han känner och känna vad han inte känner? Föreställd och fantasierade känslor är genuint erfarna, men erfarenheten, så att säga, är fingerade av oss själva.
(Att hitta på egna känslor är inte falska känslor, utan en känsla, men intede specifika känslor vi tror oss säga ha som t.ex. ?kärlek?, glädje?).
Men enda tills denna känsla uppenbarar sig, har pojken inget mening i att upptäcka illusionen och det litterära elementet av sin kärlek. Pojken ?förlorar sin verklighet? i den såsom skådespelaren i pjäsen han spelar. Så att vi på så vis riktar oss, inte med representation eller idéer som ger oss uppståndelse till sanna emotioner, men artificiella emotioner och föreställda sentiment.
Det är en simpel fråga om vad det är vi gör.
Hade jag innan ett möte sett kärleken som en helhet, så insåg jag inte att det var en fråga om en sådan viktig känsla, att jag nu upptäckt att jag inte längre kan fortsätta mitt liv utan denna kärlek. <A synthes in the making>. Ändå är det alltid möjligt att låtsas att jag alltid viste om vad jag nu vet, och att se det som existerande, genom månaderna som passerat, men egentligen en själv-vetskap som jag just kommit fram till.
Kärleken som blev bra är dialektisk genom mig och den är av vilken jag just blivit medveten om, var inte från början, en gömd sak i mitt undermedvetande. Inte heller var det ett objekt framför mitt medvetande, men impulsen bar mig mot någon, transmutationen av mina tankar och beteende. Jag var inte ovetande av det sedan det var jag som genomled timmar av tråkighet genom ett möte, och som kände utvaldheten då han väl visade sig...
Det var levt, inte vetat, från början till slut.
Förändringens prutt (the wind of change)
Skickade ett desperat ansökningsbrev till organisationen.. fick platsen! Uppdraget är inom ett kulturprojekt som går ut på att "bevara" (varandet av det ständiga blivande) kulturen på Island. Fick ett mail som även innehöll det brev min nye chef hade skickat till organisatören i Reykjavik med följande citerade innehåll - "Please send Olga to Iceland". Tonen i desperationen gav frukt. Det är i trakterna Siglufjördur och jag ska help the locals to organize and run the International folksong festival and football tournament for young girls. Construction of hiking paths and embellish the surroundings of the village.
Kommer att säga upp mitt rum på det fagra Lappiska uranberget. Det har varit väldigt bra att ha bott här de senaste 18 månaderna. Vill väldigt gärna bort till nya trakter samtidigt som nostalgiska sammanryckningar kommer infinna sig.
Min nya identitet har kommit. Jag har fått mitt norska personnummer. Det är en 11-siffrig kod helt utan logik. Vilket innebär att jag känner mig så gott som norsk.
Det är en känsla av rökt lax i munnen, varje gång jag vaknar.
Trondheim ->Psykologprogrammet
(egentligen åker jag till Norge bara för oljan)
Nu på onsdag kommer bygdens invånare ut att fira 17 maj på Gula villan.
Är just nu inne i en magisterkurs fenomenologiska läsningar av Descartes (från Descartes Husserl Ponty Heidegger Arendt). C-uppsats materialet ligger och möglar på mitt skrivbord och beräknas bli färdiganvänt efter tentan.
Bort från logiken och in i paradoxerna. In i frågesättandet av självaste axiomet mätning, grunden, självet, jaget, cogito, - mätinstrumenternas betydelse. Världen är för mig förstådd enligt paradoxer. Världen är likväl objektiv som subjektiv, samtidigt. På vilket annat vis är den möjlig?
I en vecka har jag låtsats leva nyttigt.
Har införskaffat en tvärflöjt men har än inte kommit underfunn med dess funktion. Har blåst mig blå i och med trumpettaktiken. Nyttigheten i det ändamålet ligger självfallet öppen för diskution.
Helgen var mycket bra i och med möten med de jag inte sett på väldigt länge.
Känns som skolan försummat den biten. Grunden..mina axiom med meningen står för mig klara.
Det är därför jag känner att jag kan åka härifrån.
Vem har sagt att livet ska vara lätt. Det är det inte (känner plötsligt fisksmak i munnen).
Ett nytt mystiskt ord är sokofonen
Det är en plats man ringer till om man vill ändra på det man söker efter.
Kommer att säga upp mitt rum på det fagra Lappiska uranberget. Det har varit väldigt bra att ha bott här de senaste 18 månaderna. Vill väldigt gärna bort till nya trakter samtidigt som nostalgiska sammanryckningar kommer infinna sig.
Min nya identitet har kommit. Jag har fått mitt norska personnummer. Det är en 11-siffrig kod helt utan logik. Vilket innebär att jag känner mig så gott som norsk.
Det är en känsla av rökt lax i munnen, varje gång jag vaknar.
Trondheim ->Psykologprogrammet
(egentligen åker jag till Norge bara för oljan)
Nu på onsdag kommer bygdens invånare ut att fira 17 maj på Gula villan.
Är just nu inne i en magisterkurs fenomenologiska läsningar av Descartes (från Descartes Husserl Ponty Heidegger Arendt). C-uppsats materialet ligger och möglar på mitt skrivbord och beräknas bli färdiganvänt efter tentan.
Bort från logiken och in i paradoxerna. In i frågesättandet av självaste axiomet mätning, grunden, självet, jaget, cogito, - mätinstrumenternas betydelse. Världen är för mig förstådd enligt paradoxer. Världen är likväl objektiv som subjektiv, samtidigt. På vilket annat vis är den möjlig?
I en vecka har jag låtsats leva nyttigt.
Har införskaffat en tvärflöjt men har än inte kommit underfunn med dess funktion. Har blåst mig blå i och med trumpettaktiken. Nyttigheten i det ändamålet ligger självfallet öppen för diskution.
Helgen var mycket bra i och med möten med de jag inte sett på väldigt länge.
Känns som skolan försummat den biten. Grunden..mina axiom med meningen står för mig klara.
Det är därför jag känner att jag kan åka härifrån.
Vem har sagt att livet ska vara lätt. Det är det inte (känner plötsligt fisksmak i munnen).
Ett nytt mystiskt ord är sokofonen
Det är en plats man ringer till om man vill ändra på det man söker efter.
Ögonblicket framför bullen
Ögonblicket försatte mig i ett innerligt osmosiskt skede. Jag kunde inte vidare spekulera kring hur detta olikartade fenomen bredde ut sig till mitt medvetande men varje cell i kroppen kände dess eggande fertilitet. Medvetenheten om det förfärliga bankade frenetiskt på min dörr.
- Vad håller du på med?
- Förlåt jag försvann.
Mitt hår pekade kraftigt mot nordväst och detta var inte det ända tecknet som hade visat sig de senaste dagarna.
- Alltså ska du inte ha din bulle så tar jag gärna den..? Personen framför pekade på fatet.
- Ja den var inte så bra.
- Var den inte bra för dig?
- Den är nog bra dig.
- Varför skulle den vara bättre för mig än för dig,,?
Håret började i sin slutenhet att väsa. De små ljuden som uppkom studsade mellan kaffeborden och de utstyrlande popmänniskorna. Spasmer började att interagera mina fingrar och jag blir plötsligt tvungen att greppa tag i mitt hår för att hålla kvar det i en fnurrande rörelse mellan mina fingrar. Liksom att hålla i det som kan tänkas finnas där, som om det som förväntas av "mig" att finnas ska vara kvar där. Människan är kanske just det som är klyftan mellan vad som är abstrakt sant och vad som är existentiellt verkligt för den givna levande personen.
- Varför gör du sådär med håret?
- Jo.. var bullen bra för dig? Jag stirrar på det plötsligt tomma fatet.
Det var svårt att hålla sig kvar på den nivå som förväntades. Det som utåt förväntades var för mig inombords redan förbi. Endast det plötsligas utbrytande var det som gång på gång eggade. Dess väntan att förlika sig på allt likt en gammal skägglav på ett förslitet berg..
- Är det verkligen som dom säger att...
Den bullbelåtna rösten fortsatte av sig själv. Koncentrationen och konceptet försvann nu totalt. Håret förslet sig så starkt nordväst att då jag plötsligt reste mig upp var det svårt att behålla balansen. Medvetet arbetade tankarna om känslan av det sagda verkligen kunde vara "sant" utan att vara "verkligt". Blodet flödade starkt till mina öronspetsar. ...Kanke var männskan just det som är klyftan mellan vad som är abstrakt sant och vad som är existentiellt verkligt för den givna levande personen. Människan framför mig var en annan varelse. Mitt väsen samlade upp någon slags yttre balans. Jag bad om att få ursäkta för sen var jag redan förlängesen.
- ...ursäkta jag är inte mig "själv" idag.
Jag hatade att ljuga. I nästa sekund tog jag tag i människans hand för att känna till dess innerliga, likväl den kroppsliga förväntan en sista gång. Två tittande ögon. Blickens ord förväntade en mer klarnande förklaring, så innerligt att det stack till. Trots det måste jag fortsätta ut eftersom jag redan var borta. Jag släppte handen.
Utanför caféet brummade gatans ljud. Försiktigt böjde jag mig ned och tog av mig skorna. Tog tag i en stupränna och började försiktigt att smyga mig uppför husväggen. Trippandes sprang jag sedan ljudlöst bort över hustaken i riktning nordväst
- Vad håller du på med?
- Förlåt jag försvann.
Mitt hår pekade kraftigt mot nordväst och detta var inte det ända tecknet som hade visat sig de senaste dagarna.
- Alltså ska du inte ha din bulle så tar jag gärna den..? Personen framför pekade på fatet.
- Ja den var inte så bra.
- Var den inte bra för dig?
- Den är nog bra dig.
- Varför skulle den vara bättre för mig än för dig,,?
Håret började i sin slutenhet att väsa. De små ljuden som uppkom studsade mellan kaffeborden och de utstyrlande popmänniskorna. Spasmer började att interagera mina fingrar och jag blir plötsligt tvungen att greppa tag i mitt hår för att hålla kvar det i en fnurrande rörelse mellan mina fingrar. Liksom att hålla i det som kan tänkas finnas där, som om det som förväntas av "mig" att finnas ska vara kvar där. Människan är kanske just det som är klyftan mellan vad som är abstrakt sant och vad som är existentiellt verkligt för den givna levande personen.
- Varför gör du sådär med håret?
- Jo.. var bullen bra för dig? Jag stirrar på det plötsligt tomma fatet.
Det var svårt att hålla sig kvar på den nivå som förväntades. Det som utåt förväntades var för mig inombords redan förbi. Endast det plötsligas utbrytande var det som gång på gång eggade. Dess väntan att förlika sig på allt likt en gammal skägglav på ett förslitet berg..
- Är det verkligen som dom säger att...
Den bullbelåtna rösten fortsatte av sig själv. Koncentrationen och konceptet försvann nu totalt. Håret förslet sig så starkt nordväst att då jag plötsligt reste mig upp var det svårt att behålla balansen. Medvetet arbetade tankarna om känslan av det sagda verkligen kunde vara "sant" utan att vara "verkligt". Blodet flödade starkt till mina öronspetsar. ...Kanke var männskan just det som är klyftan mellan vad som är abstrakt sant och vad som är existentiellt verkligt för den givna levande personen. Människan framför mig var en annan varelse. Mitt väsen samlade upp någon slags yttre balans. Jag bad om att få ursäkta för sen var jag redan förlängesen.
- ...ursäkta jag är inte mig "själv" idag.
Jag hatade att ljuga. I nästa sekund tog jag tag i människans hand för att känna till dess innerliga, likväl den kroppsliga förväntan en sista gång. Två tittande ögon. Blickens ord förväntade en mer klarnande förklaring, så innerligt att det stack till. Trots det måste jag fortsätta ut eftersom jag redan var borta. Jag släppte handen.
Utanför caféet brummade gatans ljud. Försiktigt böjde jag mig ned och tog av mig skorna. Tog tag i en stupränna och började försiktigt att smyga mig uppför husväggen. Trippandes sprang jag sedan ljudlöst bort över hustaken i riktning nordväst
"Verklighet" = Verklighet = "Verklighet"
Kierkegaard asks:
"Why does the reading of fairy tales provide such fortifying realxation for the soul? When I am weary of everything and "full of days", fairy tales are always a refreshing, renewing bath for me. There all earthly, finite cares vanish, joy, yes, even sorrow, are infinite (and for this reason are so enlarging and beneficial). One sets out to find the blue bird, just like the Crown Princess who lets someone else take over the care of the kingdom while she goes to look for her unhappy lover... One completely forgets the particular private sorrows which every man can have, in order to pluge into the deepseated sorrow common to all."
Det alviska väsendets skratt vågar sig till att sprida sitt brölande ut över bygden - likt lyckan i var allmän lyckas mening.
Det som är känt och kan kännas för oss alla men som upplevs blott inom oss själva. Det paradoxala i tillvarons grund kan inte logiken förklara. Och den som påstog sig att den kan - till vilken tröst vore den då? Processen bakom kan ge mening, men den i i sig är stagnerad och ingen process. Jag förringar ingens mening, det jag vill är att veta och känna, hur denna mening är "verklig" inom en stagnation?
Var och en på jakt efter sin mening. Var och en, och mellan dem förhoppningsvist en ödmjukhets mening.
"Why does the reading of fairy tales provide such fortifying realxation for the soul? When I am weary of everything and "full of days", fairy tales are always a refreshing, renewing bath for me. There all earthly, finite cares vanish, joy, yes, even sorrow, are infinite (and for this reason are so enlarging and beneficial). One sets out to find the blue bird, just like the Crown Princess who lets someone else take over the care of the kingdom while she goes to look for her unhappy lover... One completely forgets the particular private sorrows which every man can have, in order to pluge into the deepseated sorrow common to all."
Det alviska väsendets skratt vågar sig till att sprida sitt brölande ut över bygden - likt lyckan i var allmän lyckas mening.
Det som är känt och kan kännas för oss alla men som upplevs blott inom oss själva. Det paradoxala i tillvarons grund kan inte logiken förklara. Och den som påstog sig att den kan - till vilken tröst vore den då? Processen bakom kan ge mening, men den i i sig är stagnerad och ingen process. Jag förringar ingens mening, det jag vill är att veta och känna, hur denna mening är "verklig" inom en stagnation?
Var och en på jakt efter sin mening. Var och en, och mellan dem förhoppningsvist en ödmjukhets mening.
Psykologins synd (del II)
Det är dock viktigt att ha i minne att det psykologiska sättet att förklara ?självet? på i och med det reflekterande ?självet? inte är den enda vetenskapen som förklara saker ingen vetenskap utöver kan förklara. Det är enligt Kierkegaard fel att ta den psykologiska vetenskapen och upprepa den ett antal gånger, så pass många gånger att det till slut verkar vettigt att förklara t.ex. arvsynden enbart utifrån den. Att genom etiken förklara den genom att förutsätta den genom dogmatiken. Då psykologin stannar vid sin gräns så har dess förklaring betydelse just innanför dessa gränser.
Om man tar begreppet: synd som exempel så är detta begrepp enligt Kierkegaard så är det enligt honom inget psykologiskt förklarande eller moraliskt fördömande begrepp. Detta begrepp är ett dogmatiskt ett som förutsätter tro och inte vetande såsom psykologin skulle kräva. Det kan därmed inte förklaras blott psykologiskt vari denna synd består i. Trots det att begreppet har med en psykologisk inneboende splittring att göra. Förklaringen är att det psykologiska endast kan förklara det sinnliga och det timliga, men inte det eviga. Arvsynden är ett evigt varande genom det kvalitativa språnget, medan den enskilda individens liv rör sig från tillstånd till tillstånd. Var sådant tillstånd kan psykologin förklara. Men inte förklara själva språnget mellan tillståndet. Var upprepning av synden är inte en konsekvens av något utan ett nytt språng. Varje sådant språng kan förklaras psykologiskt. Under psykologins lupp resulterar varje sådan synd till ett tillstånd. Medan själva synden inte är ett tillstånd. Synden är en sådan vars idé ständigt upplöser dess begrepp. Det är något som är och ständigt blir till.
Begreppet syndens idé är inte ett tillstånd som är de potentia utan är ett actus. I actus finns dess idé och även där kommer den åter. En potentia är ett tillstånd medan actus är det upprepbara transcendens. Psykologin sysslar med det orörliga, stabila tillståndet. Synden är ett transcenderande begrepp.
Om man tar begreppet: synd som exempel så är detta begrepp enligt Kierkegaard så är det enligt honom inget psykologiskt förklarande eller moraliskt fördömande begrepp. Detta begrepp är ett dogmatiskt ett som förutsätter tro och inte vetande såsom psykologin skulle kräva. Det kan därmed inte förklaras blott psykologiskt vari denna synd består i. Trots det att begreppet har med en psykologisk inneboende splittring att göra. Förklaringen är att det psykologiska endast kan förklara det sinnliga och det timliga, men inte det eviga. Arvsynden är ett evigt varande genom det kvalitativa språnget, medan den enskilda individens liv rör sig från tillstånd till tillstånd. Var sådant tillstånd kan psykologin förklara. Men inte förklara själva språnget mellan tillståndet. Var upprepning av synden är inte en konsekvens av något utan ett nytt språng. Varje sådant språng kan förklaras psykologiskt. Under psykologins lupp resulterar varje sådan synd till ett tillstånd. Medan själva synden inte är ett tillstånd. Synden är en sådan vars idé ständigt upplöser dess begrepp. Det är något som är och ständigt blir till.
Begreppet syndens idé är inte ett tillstånd som är de potentia utan är ett actus. I actus finns dess idé och även där kommer den åter. En potentia är ett tillstånd medan actus är det upprepbara transcendens. Psykologin sysslar med det orörliga, stabila tillståndet. Synden är ett transcenderande begrepp.
Oändlighetens trygghet (del I)
Vad psykologin sysslar med måste vara något vilande, som förblir i rörligt lugn, inte något oroligt, som ständigt antingen producerar sig själv eller reprimeras. En dogmatiserad verkan?
Filsosofin uppstod på sin tid med frågan om vad som är den yttersta orsaken till allt.
Klimatet är ett kallt, kalt och rått.
Man tror och upplever, till vilket pris?
Vishet? - en vilja att se in i det oändliga.
Man tror, innan man ser. Det man ser tar aldrig slut, det är blott dörrar mot otaligt transcenderande världar (vad jag tror och verkligen hoppas).
"Det var en man som varit blind hela sitt liv. Hela sitt liv hade han känt på saker för att uppleva världen omkring honom. Han trodde innan han upplevde.
En dag opererades hans hornhinnor så att han fick synen tillbaka. Trots att han numera kunde se saker var han tvungen att känna på dem för att uppleva världen. Efter en tid lärde han sig hur saker som han tidigare upplevt, såg ut. Mannen började även att se saker och förstå att de var saker, fast han tidigare inte hade känt på dem. Han började alltså att se innnan han trodde.
Ett år efter operationen dog han i en depression. Tiden innan satt han mest hemma med alla lampor släckta i mörkret."
(ur boken "Märk världen" av Tor Norretranders)
Ifrån ett över-vetenskapligt, metafysiskt perspektiv, menar Kierkegaard på att den enda vetenskapen av alla vetenskaper som kan åstadkomma något är psykologin. Han anser att denna vetenskap medger själv att den inte kan och inte vill förklara allt. Om någon vetenskap kunde förklara allt, så vore det enligt Kierkegaard: förvirring.
Tankar kring det sanna i-landsproblem, det alviska tvivlet om att plugga psykologi och inte filosofi under ett års tid... Förvirring. Jag är rädd att förlora lite av mig själv, men för att söka sig själv måste man stå naken på ett berg, med antagandet om att man inte vet vem man är som utgångspunkt. Ofta styr jag mot känslor, trots att de ofta kan leda mig fel så måste jag ofta smaka på det för att förstå.- Att veta bättre men att inte göra det bättre är att inte förstå. Naken på det kala berget ska jag komma att återerinra mig om tvivlet (...)
Sokrates, Nietzsche, Kierkegaard och min förvirring.
Tre män och en baby.
Filsosofin uppstod på sin tid med frågan om vad som är den yttersta orsaken till allt.
Klimatet är ett kallt, kalt och rått.
Man tror och upplever, till vilket pris?
Vishet? - en vilja att se in i det oändliga.
Man tror, innan man ser. Det man ser tar aldrig slut, det är blott dörrar mot otaligt transcenderande världar (vad jag tror och verkligen hoppas).
"Det var en man som varit blind hela sitt liv. Hela sitt liv hade han känt på saker för att uppleva världen omkring honom. Han trodde innan han upplevde.
En dag opererades hans hornhinnor så att han fick synen tillbaka. Trots att han numera kunde se saker var han tvungen att känna på dem för att uppleva världen. Efter en tid lärde han sig hur saker som han tidigare upplevt, såg ut. Mannen började även att se saker och förstå att de var saker, fast han tidigare inte hade känt på dem. Han började alltså att se innnan han trodde.
Ett år efter operationen dog han i en depression. Tiden innan satt han mest hemma med alla lampor släckta i mörkret."
(ur boken "Märk världen" av Tor Norretranders)
Ifrån ett över-vetenskapligt, metafysiskt perspektiv, menar Kierkegaard på att den enda vetenskapen av alla vetenskaper som kan åstadkomma något är psykologin. Han anser att denna vetenskap medger själv att den inte kan och inte vill förklara allt. Om någon vetenskap kunde förklara allt, så vore det enligt Kierkegaard: förvirring.
Tankar kring det sanna i-landsproblem, det alviska tvivlet om att plugga psykologi och inte filosofi under ett års tid... Förvirring. Jag är rädd att förlora lite av mig själv, men för att söka sig själv måste man stå naken på ett berg, med antagandet om att man inte vet vem man är som utgångspunkt. Ofta styr jag mot känslor, trots att de ofta kan leda mig fel så måste jag ofta smaka på det för att förstå.- Att veta bättre men att inte göra det bättre är att inte förstå. Naken på det kala berget ska jag komma att återerinra mig om tvivlet (...)
Sokrates, Nietzsche, Kierkegaard och min förvirring.
Tre män och en baby.
Quousque tandem
Lemlästad lämnad på toalettgolvet
en helt vanlig måndag förmiddag i livet
Brevid ligger den långhåriga transvestiten och jag har en hink på huvudet.
Varför bilden inte rör sig
behöver vi inte säga till varandra.
Flera helger senare.
Främst på jakt efter transcenderande purismer.
Smekande glädje, växande människa.
Ut ur urskogen
irrvirrlat stort skogvrå
trampar på allt i vägen och fastnar i skägglav
ekande tautologier som utgynnar tystnad
inte med flit
Det är den ljuvt förädiska, trygga, immanensens analogi
(närliggande granne till kosmopolitisk utopi)
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvudet.
Och det blod som jag trodde var stilla (överkokat) det fick du att rinna
den uppgivna röst som jag nytt, ja så illa, fick du att försvinna
Och jag somna den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa sig dagen därpå att jag hade gjortfel
då jag gav dig en gloria."
(L. Winnerbäck)
Det ända håll jag ämnar transcendera "mig" åt är skolan.
Det ända jag tar för givet är av värdet betraktelse.
Om krisen är en konstant, är enbart all dess innefattning värt betraktelse
då är min lösning en flyktväg och mitt mål oändligt
Vill slippa undan känslan eftersom känslans väg är den krossande
samtidigt som meningen är allt och blott död gömmer sig för liv.
Krisen är en konstant ↔
Vill hemskt gärna vara själv och hemskt gärna vara med människor, samtidigt och starkt.
en helt vanlig måndag förmiddag i livet
Brevid ligger den långhåriga transvestiten och jag har en hink på huvudet.
Varför bilden inte rör sig
behöver vi inte säga till varandra.
Flera helger senare.
Främst på jakt efter transcenderande purismer.
Smekande glädje, växande människa.
Ut ur urskogen
irrvirrlat stort skogvrå
trampar på allt i vägen och fastnar i skägglav
ekande tautologier som utgynnar tystnad
inte med flit
Det är den ljuvt förädiska, trygga, immanensens analogi
(närliggande granne till kosmopolitisk utopi)
"Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvudet.
Och det blod som jag trodde var stilla (överkokat) det fick du att rinna
den uppgivna röst som jag nytt, ja så illa, fick du att försvinna
Och jag somna den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa sig dagen därpå att jag hade gjort
då jag gav dig en gloria."
(L. Winnerbäck)
Det ända håll jag ämnar transcendera "mig" åt är skolan.
Det ända jag tar för givet är av värdet betraktelse.
Om krisen är en konstant, är enbart all dess innefattning värt betraktelse
då är min lösning en flyktväg och mitt mål oändligt
Vill slippa undan känslan eftersom känslans väg är den krossande
samtidigt som meningen är allt och blott död gömmer sig för liv.
Krisen är en konstant ↔
Vill hemskt gärna vara själv och hemskt gärna vara med människor, samtidigt och starkt.
Sexualitet som en moralöverskridande kunskapsart
Istället för ett aktivt praktiserande ;) så hamnade jag i en diskussion om objektifiering på festen i lördags. Tesen var följande: män som känner stark homofobi gör det ofta pga. att de har blivit utsatta för objektifiering av andra män. Problemet var här inte att det var just andra män som kön, utan det att de kände sig utsatta pga. stark avpersonifiering.
Hypotesen: alla män som raggar objektifierar sitt mål medan kvinnor inte gör det?
Jag skulle vilja hänvisa till Kant och hans sätt att se på kunskap. Kant menar på att man bör utgå från kunskap och vetenskaplig och moralisk erfarenhet som ett faktum att utifrån det försöka härleda de villkor som är nödvändiga för att ett faktum skall kunna bestå. Den transcendentala deduktionen menar att kunskap inte omedelbart handlar om ett objekt utan om en kunskapsart, om de förutsättningar a priori som gör kunskap om ett visst objekt möjlig.
Skillnaden kunskap och kunskapsart.
En människa kan av en annan människa ses som ett objekt. Jag skulle vilja gå steget längre den ovannämnda tesen och se människan just som en kunskapsart. Men samtidigt vill jag även behålla valet av människa som kunskap. Att en annan människa som ett objekt är ohållbar i hållbarhet. Det är denna ohållbarhet, utan dess helhet, som personen ifråga som objektifierar vill uppnå. Ohållbarheter kan vara farliga vid omedvetenhet om den. Den kan även i sin omedvetenhet inbjuda till ett tidsligt missförstånd. Ohållbarheter är tidsligt obegränsade och skulle praktiskt taget kunna fortgå, med ett eller flera objekt, en hel livstid. Det jag menar är: objektifiering av människor är inte fel. Bara omedvetenheten om den då den väl inträffar.
Så fort vi talat om människa som kunskapsart, kan vi även här begränsa oss i val. Valet att placera in en människa i olika facksystem. Att systematisera människan i form av en låsning, är objektifikationen människa. Dess motpol, subjektificeringen, är också att välja ett fack utgort av flertal system. Det är att se och välja val oändliga (?) system i människan man än inte vet om att de finns.
Vad är det som säger att alla människor inte har en sexualitet som de vill uttrycka objektivt gentemot andra människor? Alla människor har en sexualitet?
Att förneka kvinnors objektifiering av män är att förneka att även kvinnor har en sexualitet som de inte alltid vill utveckla i en annan människas obegränsningar som kunskapsart.
Att förneka kvinnors objektifiering av män är att förneka att även kvinnor har en sexualitet som de inte alltid vill utveckla i en annan människas obegränsningar som kunskapsart.
Jag tror på valmöjligheterna i att se kön bortom moral. För mig är det varken fegt eller modigt, utan enbart ett sätt. Objektifiering av människor görs på daglig praxis. Sedan att ta in sexualitet i systemet, gör det hela syndigt pga. kristen och andra religioners moral där kvinnors sexualitet oftast drabbats till vilseledande konsekvenser. Men i fallet om kvinnors objektifikation av män handlar det mer om rädsla enligt mig. En rädsla om och för kvinnors sexualitet. Även rädsla för att inte vara den som objektifierar? Makt och sexualitet. I och med kunskapens makt, bör vi enligt mig inte begränsa oss.
Frågan vi bör ställa är: Vad är vår omedvetenhet om kunskapsarten sexualitet?
Widowisko sniegowisko
Fredagen var uppväckelse för mig. Det var ett möte med någon jag inte känt på länge.
Känslan av att träffa på en yngre, någon form av mig. Kristall-klart värmande.
No i wiec dlaczego tak latwo sie zapomina swe korzenie? Bowiem jestem obywatel ziemi brozowej i ta okryta zimnym sniegiem.. Co to wtedy ma za znaczenie jak inni mie widza? Mimo to, ludzie sie innaczej zachowuja wokol mie. Mimo to ruzne zasady sa. Jest snieg i jest gola ziemia. Mysle ze niema co sie przejmowac, chociaz to troche trudno aby czasem nie. Byc tosamosc. Samosc. Mozna byc miej i wiecej. Wszystko zalazy przedewszystkim od uczucia. Szuka sie ludzi ktorzi cie odkryja niezaleznie odtego jak mocno prubujes sie zasnieryzc. Ukryc samosc przez tosamosc? Paradoksalnie. Proby ukrycie samosi wprowadza w wieksza samosc. Szukam takich ktorzi moze od pierwszego spotkania irrituja, albo ich odrazu polubie, niezaleznie odtego, czuje ze cos mie ciagnie do nich. Innych ich, ale wlasnie ich. To zaden wstyd to ze wszyscy naprawde sa goli pod sniegiem.
Känslan av att träffa på en yngre, någon form av mig. Kristall-klart värmande.
No i wiec dlaczego tak latwo sie zapomina swe korzenie? Bowiem jestem obywatel ziemi brozowej i ta okryta zimnym sniegiem.. Co to wtedy ma za znaczenie jak inni mie widza? Mimo to, ludzie sie innaczej zachowuja wokol mie. Mimo to ruzne zasady sa. Jest snieg i jest gola ziemia. Mysle ze niema co sie przejmowac, chociaz to troche trudno aby czasem nie. Byc tosamosc. Samosc. Mozna byc miej i wiecej. Wszystko zalazy przedewszystkim od uczucia. Szuka sie ludzi ktorzi cie odkryja niezaleznie odtego jak mocno prubujes sie zasnieryzc. Ukryc samosc przez tosamosc? Paradoksalnie. Proby ukrycie samosi wprowadza w wieksza samosc. Szukam takich ktorzi moze od pierwszego spotkania irrituja, albo ich odrazu polubie, niezaleznie odtego, czuje ze cos mie ciagnie do nich. Innych ich, ale wlasnie ich. To zaden wstyd to ze wszyscy naprawde sa goli pod sniegiem.
