Fint. många gånger hatar jag människor. Tycker det är äckliga "robotar på led" för att i nästa sekund tycka att människor är vackra. Som du typ säger, vara ensamm men ändå tillsammans. Vilket är klart problematiskt... eller så är det bara som det är, och man får stå ut med att man ibland vill beema sig till norrland och vara ifred för att i nästa sekund beema sig till New York och springa omkring.. tänkande själar har väl en tendens att lida, vilket är ganska humoristiskt. Finansvalparna på Östermalm lider nog mindre, kanske de lever mindre också. Livet är ju mer än champagne, aktiekortage och bentley bilar..
ångest är verkligen en del av livet. lustigt, jag tror ibland att jag ex. skall göra saker i tid. men det blir alltid i sista sekund. vilket är konstigt. det enda som görs ordentligt är konstiga texter. galna prioriteringar. men men.. målet.. ja det är svår.. vad jävligt om man inte skulle ha nått att sträva emot. men visst, man springer ibland bara för springandets skulll. hmm

Tänkte tanken. Det är nog en mer skrämmande ensamhet i New york än i Norrland. Är du ny i Norrland måste du värja dig för gemenskapen med allt vad dagliga fikor som gemensamma bygdmöten innebär.. i NY märker ingen att du ens finns. Jag talar av erfarenhet ty min ande svävar över världen ;) Springandets skull. Nog finns mer att springa runt i, i NY... Finansvalparna lider lika mycket som borgarna själva, arbetarna, och "under"klassen. I-landets problemet - existenstialismens trätor. Vi lider alla, men i olika skepnader. Jag tvingar mig själv ofta till "filosofi" (skriva en ovanligt olustig tenta) är det filosofi som görs då? Tvång - vilja. Mål är komplexa, innehar bådadelarna. Nu skriver jag mycket annat än vad jag "borde". Disciplin. Vi hörs snart Johan