Det börjar med att jag förhoppningsvist vaknar på min vind. Trött av nattens saknad med en bok i huvudet. Den första känslan som slår mig en kognitiv dissonans av förfrysning och att vara genomblöt av svett. Jag gräver mig fram ur det 70 cm bastanta gåstäcket och tar fram baljan med valfett under sängen. Smörjer mig noggrant från topp till tå och så iväg till skolan. Slikk det inte är fredag (och jag upplever en fysiomental död efter veckan som varit) och S. kommer in mitti en dröm (3ggr.) och undrar var jag är (jag är alltid på samma plats) för vi ska på buddhistisk religion för längesen. Ibland ropar S. att dom är här nu igen. Då vet vi alla vad vi ska göra så vi tar fram varsin klubba och ger oss ut att ta hand om dem. Sälarna alltså. nej fy.. Varför skrev jag sådär? Det måste vara något inneboende ont inom mitt omdevetna som sprutade frenetiskt upp slikk ett ambivalent utfall ur objektets mördarinstinkt. Så cyklar jag på silverpilen till skolan.
Standard för min norska dag är: 200 sidor á 6-8h. inkl. lektioner psykologstudier av det kliniska slaget, jag blir bekymrad. Pluggar mycket och blir ledsen av det för tycker inte om det som står. Testade psykologterapi för att se ytterligare en psykolog in action och få veta vad han tyckte om mitt psyke. Herr psykolo uttryckte en smärre fascination och tyckte min självinsikt var för stor (att det är kört), att mina vanor är förkastliga (kaffe-sömn-kaffe) och att det var trevligt att träffas. Blev vidare inskriven till en kognitivgrupp där jag ska lära mig skrika högt på norska utan att tycka det är jobbigt. Oj vad jag inte tycker om psykologyrket. Klinisk stagnation av det levande. Jag hade föraningarna men önskade att det inte var så som det är. Acceptans och mångfald saknas. Jag biter ihop (betskena) and stick to the plan.
På måndagar hjälper jag andra i nybörjarfilosofin. Att förklara saker på annat sätt än boken och att strukturera upp uppsatser. Det är väldigt roligt! Och på psykolog-filosofin använder vår grupp mina gamla uppsatser. Nog om skola.
Sedanefter är den andra kvällen aldrig den andra sig lik (är det just det som är olikheten?) Bevegelse får mig att leva igen. Cyklar till kompisar i stugan nedanför berget, vidare till filosofipuben, männskliga rättigheter, dans på söndag och förändra-världen-konspirations möten på Studentsamfundet. Där de nykända okändas konserter spelar medan vi dansar och sedan myglar på studentfilmklubben. Maskeradfest i en annan stuga mitti skogen nästa helg, att sova borta igen. Alla har haglöfs-sovsäck. Stugstudentlivet. Vilken dag som helst kommer Mette och jag valla skidor. Skidföreningen bad till snögudarna i skolaulan i ondags. S. är på fjället men kommer hem idag. Lindis och jag bakar vetekransar medan Lars-martin drömmer om Stkhlm. Vi har stora planer på att bosätta oss i skolan, ska ordna en kamera att dokumentera förloppet. Sedan ska vi upp i Tyholts tornet och göra det psykologiska hiss-experimentet. Nordanvinden pussar din kind (och det är den jag tänker på) undertiden jag dansar.
Ett halvår i Norge har nog psykiskt som fysiskt (fan vad jag ser ut) utvecklat mig 5 år. Mina vänner, hoppas att vi känner igen varann då vi ses snart. Och kanske är det ändå ibland lättast att beskriva en typisk dag i Norge som sådan, citat modiga P´s insiktsfulla dikt:
Co to morze poza latem
Opuszczone, upominki, zimny wiatr
zostali tylko pijacy trzy.
Co to miasto bez slonca,
ludzie bez woli
jedzenie bez smaku
smiech bez echa
A moze jak pobiegniesz, dziecino
Na wzgorze, na lance
z wiatrem
na lepsza droge
/P
5