Ett ingenting är enligt tänkaren Kierkegaard ångestens föremål för någonting bestämt. Så fort ovetande blir ett vetande är dess ingenting in concreto vetandet om skillnaden mellan gott och ont. Syndens ångest eller ångest som syndens följd. Ty synden enligt Kierkegaard tillhör ingen vetenskap, utan den hör till etiken. Då väl handlingen är utförd, oskulden ersatt med synden, är därmed skillnaden mellan gott och ont satt. Ångest för det onda är enligt Kierkegaard betecknat som det goda. Ångesten kan förhålla sig till den satta synden genom dess oberättigade verklighet. Just eftersom den är en oberättigad en så skall ångestens uppgift här vara att ta den på sitt ansvar. Då en synd väl är satt är den konsekvent samtidigt som för friheten är den inte konsekvent. Syndens konsekvens är lika obegränsad som ångestens gränser. En individs skuld kan i och med ångestens försvagning falla desto djupare ned i ångesten. Ångesten är inte individens frihet, den kan därmed inte heller upphäva syndens ångest.
Kierkegaard menar att synden är en oberättigad verkligheten, i och med att synden har försatt människan i verkligheten, är denna försatt i ångesten. Ångesten upptäcker syndens konsekvens före dess ankomst. Men då väl individen är i syndens konsekvens, finns ingen återvändo genom t.ex. frihet. Ångest uppfattar syndens konsekvens som ett straff. Desto djupare individ, desto djupare är ångesten. Ångesten är för Kierkegaard den högsta etiska motsägelsen. I det fallet så måste människan acceptera ångesten, eftersom ångesten är en dialektisk tvetydighet, den har en dubbelhet att upphäva. Arvsyndens bestämning blir tydlig i och med tvetydighetens försoning i dogmatiken. Motpolen för ångest för det onda finns där ångesten för det goda. Ångest för det goda kan även betecknas som det demoniska enligt Kierkegaard. Man kan enbart se det demoniska riktigt tydligt i och med att det berörs av det goda. Viktigt att poängtera här är att synden i sig inte är det demoniska. Det demoniska är ett öde som kan drabba var och en individ. Det demoniska är ett tillstånd som i skulden. Liksom ett i oskulden är inte friheten bekänd som just frihet enligt Kierkegaard. Oskuldens möjlighet är ångest. I det demoniska är det tvärtom: friheten är bekänd som ofrihet. Detta eftersom friheten redan i detta språng gått förlorad.
Det demoniska är ett tillstånd av ofrihet, en vilja som individ att isolera sig. Att försvinna helt in i ångesten såsom viljan ter sig är dock en omöjlighet. Eftersom förhållandet till ångesten för det goda aldrig helt försvinner, hur djupt individen befinner sig i ångesten för det onda. Det inneslutna, isolerade, kännetecknas som det stumma. För att en yttring ska äga rum sker den mot dess vilja. Om nu det demoniska är det inneslutna som att det demoniska är ångest för det goda, vad innebär det då om det goda är det inneslutna? Kierkegaard menar att detta innebär en uppenbarelse. Det goda som uppenbarelse innebär härmed frälsningens första uttryck. Det blir som ett första steg ut ur inneslutenheten. Det är i det ögonblicket som uppenbarelsen förvandlats till en mystifikation som slutenheten segrat. Av de två viljorna som finns inom en individ kämpar mellan en underordning, denna som önskar en uppenbarelse. Medan den andra som kämpar mot slutenhet, det demoniska.
Kierkegaard talar om ögonblicket. Liksom det demoniska är ett ögonblick, ett plötsligt inträffande, eftersom det demoniska uppenbarar sig i ett uttryck. Det demoniska bestäms som det plötsliga i samma stund det reflekteras på tiden. Slutenhet är därmed inte en kontinuitet. Det kontinuerliga i slutenheten beskrivs bäst enligt Kierkegaard som en snurra som snurrar runt sin egen spets. Det goda betyder häri kontinuiteten eftersom frälsningens första yttring just var kontinuiteten. Slutenheten kan även betecknas som en innehållslöshet. Därmed kan det demoniska även ses som det innehållslösa. Kontinuiteten som motsvarar det plötsliga är något utdött. Eftersom just utdödheten är en kontinuitet i intet. Intet som utdödhet, ångesten för det goda, det demoniska, är även det som kom att locka Adam att välja frestelsen. Ty intet visste han vad döden innebar.
1