Gniady - Psykologins synd (del II)

Det är dock viktigt att ha i minne att det psykologiska sättet att förklara ?självet? på i och med det reflekterande ?självet? inte är den enda vetenskapen som förklara saker ingen vetenskap utöver kan förklara. Det är enligt Kierkegaard fel att ta den psykologiska vetenskapen och upprepa den ett antal gånger, så pass många gånger att det till slut verkar vettigt att förklara t.ex. arvsynden enbart utifrån den. Att genom etiken förklara den genom att förutsätta den genom dogmatiken. Då psykologin stannar vid sin gräns så har dess förklaring betydelse just innanför dessa gränser.
Om man tar begreppet: synd som exempel så är detta begrepp enligt Kierkegaard så är det enligt honom inget psykologiskt förklarande eller moraliskt fördömande begrepp. Detta begrepp är ett dogmatiskt ett som förutsätter tro och inte vetande såsom psykologin skulle kräva. Det kan därmed inte förklaras blott psykologiskt vari denna synd består i. Trots det att begreppet har med en psykologisk inneboende splittring att göra. Förklaringen är att det psykologiska endast kan förklara det sinnliga och det timliga, men inte det eviga. Arvsynden är ett evigt varande genom det kvalitativa språnget, medan den enskilda individens liv rör sig från tillstånd till tillstånd. Var sådant tillstånd kan psykologin förklara. Men inte förklara själva språnget mellan tillståndet. Var upprepning av synden är inte en konsekvens av något utan ett nytt språng. Varje sådant språng kan förklaras psykologiskt. Under psykologins lupp resulterar varje sådan synd till ett tillstånd. Medan själva synden inte är ett tillstånd. Synden är en sådan vars idé ständigt upplöser dess begrepp. Det är något som är och ständigt blir till.
Begreppet syndens idé är inte ett tillstånd som är de potentia utan är ett actus. I actus finns dess idé och även där kommer den åter. En potentia är ett tillstånd medan actus är det upprepbara transcendens. Psykologin sysslar med det orörliga, stabila tillståndet. Synden är ett transcenderande begrepp.