Verket ”Ecce Homo” tenderar att belysa frågan –Hur man blir den man är. Detta är Nietzsches skrift där han vill ge till känna om den han varit, den han är och bli den han vill bli. Verket har en tendens att se framåt såsom bakåt i tiden, ”Ecce Homo” janusansikte. Nietzsche är i denna tid av sitt liv redo att göra upp med sitt förflutna, skriva ned vad som är värt att bejaka och spara det som är värt att spara. Nietzsche vill inte låta sig förväxlas med någon annan än den han är. Därmed har han använts sig utav titeln ”Ecce Homo” som betyder ”se människan”. Vilka är samma ord som Pontius Pilatus uttalar då han för ut den anklagade Jesus inför de dömande folkmassorna. Hela verket är en stor utvärdering och självbiografi. Liksom även en stor prövning, lika mycket för Nietzsche själv som för läsaren att fysiskt som psykiskt ta sig igenom verket. Nietzsche skriver i förordet där han varnar samtidigt som lockar läsaren om att andas luften i hans skrifter ”Isen är nära, ensamheten oerhörd – men hur stilla ligger inte allting i ljuset! Hur fritt andas man inte! Hur mycket känner man inte vara under sig!”. Han menar härmed att filosofin är ett hårt klimat, det handlar om att kunna uthärda sanningen. Varje steg framåt är en följd av mod. Filosofin är för de modiga, de som vågar vandra i det förbjudna och inte lägga sig ned med moralen som bannlyser. Det som förr varit förbjudet är det som är enligt Nietzsche sanning. Att analysera ”Ecce Homo” är att analysera den Nietzscheanska filosofin. Nietzsche har valt den genealogiska metoden eftersom den avslöjar de grunder, dom moraler som finns, vilket han ser som grunden till förklaringar en av det vi kallar ”människa”. Hela verket ”Ecce Homo” bygger på ett kritiserande, nedbrytande och uppbyggande system.

   Begreppet genealogi har Nietzsche själv skapat. Det finns enligt Nietzsche inga begrepp som finns förhand. Ty ett begrepp kommer inte till hur som helst, inte från vad som helst. Det genealogiska betyder ursprungets värde såsom värdenas ursprung. Detta är inte en kronologisk, dialektisk eller logisk metod. Den syftar till att visa på någots ursprung/födelse såsom dess skillnad i, eller/och avstånd inom själva ursprunget. Genealogin är motsatts till absoluta, relativa och utilitaristiska värden. Detta begrepp har varit viktigt att skapa eftersom den är en del i en filosofi som bygger på värden. Filosofins mening måste därmed vara en kritik. Nietzsche menar att denna hans värdefilosofi är ett sant förverkligande av kritiken av moralen och det enda sättet på vilket en total kritik kan vara möjlig att skapas. Detta kallar han att filosofer ”med hammaren”.

    Klimatet är för Nietzsche som sagt något väldigt viktigt. För honom själv, som för läsaren. Man måste acklimatisera sig till klimatet. Det krävs en vis typ av typologi för att läsa Nietzsche, och till detta bör man ha en nobel själ. En nobel själ, med en filosofiskt utvärderande blick, är en själ som behärskar en självbevarelseinstinkt. Denna kan välja klokast i valet av näring, ort, klimat och avkoppling, genom dennes instinkt till självförsvar. Endast då kan man vistas i de höga höjderna utan att bli förkyld. Det är endast då vi kan utsättas för klimatväxlingar, då vi kan behålla vår vitala kroppsförmåga. Detta krävs att man befinner sig i ett visst läge, både kropp som själ. Nietzsche tycker bra om kylan, isen är hans bästa element. Genom det bör man inte förstå Nietzsche som en människa av kall natur. Nietzsche ser sig som brännande het. (Detta kan vi se hur han skildrar i den glada vetenskapens period). Nietzsche poängterar noga var han befinner sig och hur klimatet är där då han skriver diverse av sina verk. Det handlar om Nietzsches egen syn på, och om filosofin om kroppen. Det fysiska, om näringsintag som är nära besläktade Nietzsches mening på ort, klimat och avkoppling. Kroppen är det ända vi har för att förstå vårt psyke. Ty för att förstå vårt psyke så måste vi gå genom kroppen. Det är också via kroppen, som förutsättning, som vi kan nå det bästa utgångsläget för vårt tänkande. Man måste ha varit sjuk för att vara/varit människa. Det är enbart så man kan förstå sitt förnuft. Att Nietzsche påbörjar sitt verk ”Ecce Homo” med beskrivningar huruvida man bör sköta kroppen förstår jag som att det är viktigt därmed måste börja med kroppen. Kroppens förmedling utgör inte enbart en metaforisk aktivitet. Sinnen och känslor är redan en tolkning av omvärlden. Medvetandet tolkar i sin tur de sinliga förnimmelserna. Det medvetandet tolkar medför resultat. Samtidigt som medvetandet är mycket mer grovhugget än den kroppsliga förmågan enligt Nietzsche. Detta eftersom medvetande framställs som en absolut överlevnadskraft. Därmed bör vi vända oss till kroppen för att bli medvetna och det komplexa kunskaps system, kunskap som kroppen ger oss möjlighet att känna till. Allt som vi uppfattar är effekten av något som påverkat vår egen kropp. Det vi uppfattar leder vidare till det vi kallar kunskap, vilket leder till en rad komplikationer. Nietzsche säger att det är därför vi bör ge upp idéen om en objektiv sanning. Själva idéen om en objektiv värld ser Nietzsche som en illusion. Vi kan enbart utifrån idéen om kroppen, se kunskapen som ett skapande, vilket i sig bildar perspektiv. Kroppen utgör en möjlighet för kunskap. Nietzsche försöker kritisera, belysa varje ofullständig information som kroppen överför. Ty kroppen överför aldrig exakt den bild som man tar in av världen. Kroppen ger oss möjligheten till ett tillblivande, vilket är mycket mer än vad vårt medvetande kan göra sig anspråk på. Det finns inga intelligibla världen. Detta eftersom den enligt Nietzsche enbart är en konstruktion skapad av medvetandet gjord att tjäna till människors metafysiska behov. 

    Den lärde är en dekadent menar Nietzsche. Eftersom denne ödslar all sin kraft på att bestämma sig för en sanning vars kritik på redan innan honom är uttänkt. Kunskap enbart skapad med andras tankar. Detta innebär att han själv inte längre tänker och att hans självförsvarsinstinkt förslappats. Även prästen,”idealisten” (Sokrates), liksom nihilisterna och andra moralanläggare/anhängare är dekadenta.

    Det sjuka bygger på en individualisationsprocess inom oss. Nietzsche är dekadens och begynnelse på en och samma gång. Detta är ett slags växelverkan mellan död och liv för Nietzsche. Man kan tolka detta här nu på genealogiskt som typologiskt vis. Denna förmån innehar Nietzsche eftersom han har ett dubbelt arv som ger honom fördelen att medha en dubbel typologi. (Den döde fadern som symboliserar dekadens och den ännu levande modern symboliserar begynnelse.) Han säger sig själv kunna förkroppsliga dess två samspelande verkligheter och det ena kan inte förstås utan det andra. Den som har levt i det dekadenta kan förstå sig på den stora hälsan. Innehar man den så kan man bli frisk eftersom man ser förhållandet mellan frisk och sjuk under ett nytt förhållande (det dekadenta). Samtidigt som man kan vara fysisk sjuk, kan man inneha den stora hälsan. Att inneha den lilla hälsan innebär att inte förstå vikten av dekadenten, glädjas åt att inte bli sjuka då vi är friska. Det Nietzsche försöker göra är att bryta loss sig ifrån detta tillstånd utan att rubba sin identitet. Något dekadent är något som just befinner sig framför slutet, en kraft som nästan inte längre finns kvar. Den som överlever dekadenten kan endast ha överlevt för att denne uppfunnit et eget sätt att överleva på; en dekadent vilja. Dekadentens vilja kan endast operera genom det asketiska idealet. Däri går viljan igenom ett förarbete där den smids att bli till en styrka. Nietzsche blir flera gånger så svag som det bara går (innan det inte alls går). Han låter sig själv förfalla i sin sjukdom. Undantrycker alla tecken på vitalitet. Det går så långt att han befinner sig i ett tillstånd han själv kallar sig för sin egen skugga. Tills han åter igen kan vända tillbaka mot livet. Den som har en känslig näsa kan börja ana pånyttfödelsens dofter. Slipad av smärtan återvänder han med en klara blick än förr. I ett nötskal så skulle man kunna säga att konsten att ta sig igenom sin egen dekadens är för Nietzsche – Hur man blir den man är. Den som kan använda den genealogiska analysen har förstått det friska. 

     Ressistement själv är en sjukdomen. Den ända som kan besegra ressistement är den s.k. ”ryska fatalismen” enligt Nietzsche. En slags fatalism utan revolt. Det är det förnuftigaste att göra i vissa ressistement. Att inta den ”ryska fatalismen” är i vissa lägen det lämpligaste att göra då för att inte förbruka sig själv om man skulle reagera överhuvudtaget, reagerar man istället inte alls. Då en ressistements mästare besegras födds det ett produktivt skapande.

     Jag postulerar att Nietzsche såg sig själv som en produktiv skapare ur den kristna erans ressistementets mästare. Omvänt bli det då vi ser tillbaka på den forna grekiska mytologin,  resistements mästare är då guden Apollo. Dessförinnan honom härskade försokraterna med guden Dionysos i spetsen. Denna era vad Nietzsche kallar för ”grekernas tragiska tidsålder” var den produktive skapande, den innehöll både tragedi som komedi och innefattade en livsbejakande dikotomisk spänning. Att sedan urartar i vad Nietzsche kännetecknar som intellektualism och däri uttorkning, sann dekadens. Det dionysiska är rusets, hänryckningarnas och mörkrets gud. Dionysos är den gud vars roll Nietzsche väljer att beklä sig i då han vill leda läsaren vilse, i kylig, vetenskaplig, ironisk förgrund, in till detta fördärv med avsikt. Nietzsche bejakar det han står för, utan att vara honom. Dionysos är allt vad dekadens inte är. Till en dionysisk natur hör hammarens hårdhet till, en lust till förintande. Därmed är Dionysos en skapare, tack vara sin lust till förstörelse. En lidelses gud, dömd att inte älska. Nietzsches Zarathustra beklär sig själv i Dionysos figur ibland då han beskriver sin tillvaro. Zarathustra säger ”nej” till allt ”ja”, men kan likväl vara motsatsen till en nejsägande ande. Denne Zarathustra är en ande som bär på de tyngsta av ödena är också i detta fall den lättaste.   

     Nietzsche bär ofta på masker då han berättar. Masker som t.ex. Dionysos, Wagner och Zarathustra. Detta är ett retoriskt grepp han använder sig utav, detta för att läsaren ska se sig själv i den person i vars namn han talar om. Det är även ett sätt att avpersonifiera för att läsaren, men även Nietzsche själv, ska lyssna. Maskering som avledning av uppmärksamhet från personen. Det kan också vara i syfte att dämpa något. Ett sätt att sydda det allra starkaste, såsom Guds ansikte som aldrig får skådas. Nietzsches filosofi innehar så klar sanning att han måste dölja sig för att läsaren ska kunna uthärda. Nietzsche har alltid burit olika masker. För att bli den man är: handlar det inte om att känna sig själv. Nietzsches ”Ecce Homo” ger analys som ger upphov till analys (osv. osv.) Hur långt vi än går så kommer vi inte fram till den vi är.      
    Maskerna och avmaskeringarna är något väldigt komplext; vi är fler och fler desto mer vi skalar. Nietzsches många identiteter/ursprung påvisas i ”Ecce Homo”. Nietzsche går i genom i vartdera kapitel vad dessa hans skrivna verk innebär, analysera. Han stannar inte vid det Sokratiska konstruktioner, om strävan att vara ett ideal av Gud, ett skydd mot en alltför våldsam verklighet. Den långsamma avmaskeringsprocessen skapar och föder fram nytt. Unika omständigheter som formar en unik konstilation.

     Varje kapitel i Nietzsches genealogiska ”Ecce Homo” ser jag som ekvationer som öppnar upp för nya ekvationer. Jag ser det även som att varje kapitel har sin bestämda plats, det ena verket banar väg för det andra. Detta säger sig självt vara en oändlig process, den genealogiska metoden. Att Nietzsche skrev ”Ecce Homo” kan ses som ett bejaka av hans liv.

     Nietzsche menar att själva begreppet ”mening” är ett komplext begrepp. ”Meningen” är en mångfald av meningar. Konstellationen är en komplex ordningsföljd samtidigt som dessa stycken innehav parallella existenser. Denna pluralism kan ses som empirism inom Nietzsches filosofi. Nietzsche tror inte på en stor händelse utan på en deterministisk meningars mångfald. Ett ting har så många meningar som det finns krafter kapabla till att ta det i besittning. Därför ser jag meningen i att ta med alla sina verk i ett samlat verk, detta samlade verk: ”Ecce Homo” som kan ses som analys av begreppet ”Nietzsche”.  

    Ordningen i ”Ecce Homo” är enligt mig en viktig del i det hela utvärderande arbetet. Det ena verket påbygger det andra. Från att ha förklarat faran i hans filosofi.
    Att poängtera att det är viktigt att finna sig själv innan man själv finner tro på någon(-t) annan(-t), har Nietzsche tagit upp Zarathustra, som Nietzsche paradoxalt nog säger att Zarathustra inte är en profet att följa. Nietzsche vill visa på att det är viktigt att finna sig själv innan man finner tro/något/någon att fästa sig vid. Zarathustra är en ledande figur som Nietzsche ofta refererar till i sitt verk. Ty denne ser Nietzsche som skapare av en bok vars djuphet är som en outtömlig brunn. Ända från förordet ingår stycken ur Nietzsches Zarathustra, igenom och fram till slutet av ”Ecco Homo”, där Nietzsche slutligen frågar läsarna och sig själv ”Har man förstått mig? – Jag har här inte sagt ett ord som jag inte sade redan för fem år sedan, genom Zarathustras mun”.

     För Nietzsche handlar det om de ontologiska begreppen, vad innebär det att vara en människa? ”Människan” måste vara en bro mot sig själv, därför för att bli en ”människa” så måste man övervinna sig själv. Människan för Nietzsches Zarathustra är något omformbart, som en ful sten som behöver en bildhuggare. Det är även därmed som Nietzsche så gärna lockas bort ifrån det kristna och alla andra människoideal, ”bort från Gud och gudar lockas jag av denna vilja: vad finns väl att skapa, om gudar – fanns?”. Det är till människan som Zarathustra ständigt suktas att drivas mot, hans lust till skaparvilja, likt en hammare till sten.

Likt Nietzsches beskrivande av den dionysiska naturen, den hör det hårda till, hammarens hårdhet. Även som själva lusten att förinta något, förinta för att skapa. Allt skapande är hårt, liksom Nietzsches filosofi. Nietzsche är därmed allt annat än en nihilist. Nietzsche menar att det finns en övermänniska. Denna övermänniska övervinner nihilismen. Övermänniskan representerar en förnyelse mot en värld som blivit gammal och handlingsoförmögen. En värld som enbart lever i minnet. Det är Zarathustra som ska lära människorna om övermänniskan. Denna övermänniska kommer när alla gudar är döda. Nietzsche ser sig själv som ett öde, därför att han är en glad budbärare om en värld bortom objektivism och idealism.
   Nietzsche skapar härmed ännu ett nytt begrepp då han kallar sig den förste ”immoralisten”. Den förste immoralisten är en förintare par excellence. Genom sitt geni som sitter i näsborrarna, luktar och smakar sig fram, urskiljer förruttnelsen mot det friska, vill Nietzsche vara en skapare. En skapare som skapar i gott och ont. Det högsta goda och det högsta onda, är det som är det skapande. Därmed måste han först och främst vara en förintare och krossa alla världen. Han är ingen människa, han är dynamit. Han hänvisar härtill sin dionysiska natur, denna som inte förmår att skilja ett nej-sägande ifrån ett ja-sägande. Den förste immoralisten vill bedriva en ny uppfostringspsykologi, denna som ska lära att behärskar en självbevarelseinstinkt intill hårdheten. Filosofins hårdhet och hela filosofi begreppet i sig ser Nietzsche som ett fruktansvärt sprängämne. 

     Vad Nietzsche vill enligt hans ideal (ideal utan motsättning mellan gott och ont) är att människan ska se sig som ett amor fati, vilket innebär att människan accepterat det nödvändiga, att all idealism är förljugen inför det nödvändiga. Det handlar inte om att uthärda det nödvändiga, utan just att älska det. Denna äger en fullkomlig provensalism att kunna dansa bort över moralen. Övermänniskan vet att svara – Ja, till den ”… demonen som smöge sig efter dig i din djupaste ensamhet…” och frågar om man skulle välja att leva om sitt liv, med allt vad glädje, plågor och smärta, dess allt och vad det innebär, att leva. Detta är vad Nietzsche kallar läran om den eviga återkomsten. Att säga ”ja” till allt vad ett liv innehar är för Nietzsche att bejaka livet. ”Den som inte kan stå ut med domen att det inte finns en frälsning, förtjänar att gå under”.
Den ”goda” människan har hittills för Nietzsche varit som minst medveten om den rätta vägen. Viljan till att tro på att mänskligheten hittills varit i de sämsta händerna (Nietzsche syftar härtill Bibeln och tron på Gud). Härtill menar Nietzsche att ”helgon” är inget annat än människoskändare och tack vare sin egoism så kommer helheten att urarta. Nietzsche jämstället ”helgons” egoism att vilja ha helheten, att avleda ett alvar om hela människan ifrån kroppen, en bit av kroppen är sjuk men detta vill ”helgonet” att man förnekar. I samma stund som man förnekar denna sjuka del av kroppen förnekar man dess vilja och hela livets självbevarelse och låter därmed helheten urarta. Detta vis är inget annat än receptet för dekadens enligt Nietzsche. Detta tal om betydelsen av helhetens delar påträffar jag ånyo analogt med hela den Nietzscheanska filosofin.
 
Analyser som ger upphov till analyser.
Efter detta försök till genealogisk tolkning av genealogin, vill jag härmed genealogisera någon av de många tankars bana som mig tillkommit såhär i nattens mörker.
    Den genealogiska metoden ger förutsättningar för att analysera en del av en helhet som ger upphov till analys. Man blir det man inte viste att man bestod utav, och det man ännu inte viste man var (i framtiden). Den genealogiska metoden fungerar förutsatt att det finns en framtid. Eller åtminstone att man tror på en. I den takt genealogiska metoden fortgår föder den fram framtiden. Det är minst sagt en långsam process, ty ofta vill man med raskande fart se vad som befinner sig i framtiden innan passering av tiden. Den tiden som används för kritik av vår bakgrund blir till den en del av den framtid i helhet man frågar efter. Viljan efter att tolka helheter är att undervärdera delarnas styrka. Framtiden är idag ovis, men imorgon inte omöjlig.

”Att man blir vad man är förutsätter att man inte har den ringaste aningen om vad man är.”