- Vad håller du på med?
- Förlåt jag försvann.
Mitt hår pekade kraftigt mot nordväst och detta var inte det ända tecknet som hade visat sig de senaste dagarna.
- Alltså ska du inte ha din bulle så tar jag gärna den..? Personen framför pekade på fatet.
- Ja den var inte så bra.
- Var den inte bra för dig?
- Den är nog bra dig.
- Varför skulle den vara bättre för mig än för dig,,?
Håret började i sin slutenhet att väsa. De små ljuden som uppkom studsade mellan kaffeborden och de utstyrlande popmänniskorna. Spasmer började att interagera mina fingrar och jag blir plötsligt tvungen att greppa tag i mitt hår för att hålla kvar det i en fnurrande rörelse mellan mina fingrar. Liksom att hålla i det som kan tänkas finnas där, som om det som förväntas av "mig" att finnas ska vara kvar där. Människan är kanske just det som är klyftan mellan vad som är abstrakt sant och vad som är existentiellt verkligt för den givna levande personen.
- Varför gör du sådär med håret?
- Jo.. var bullen bra för dig? Jag stirrar på det plötsligt tomma fatet.
Det var svårt att hålla sig kvar på den nivå som förväntades. Det som utåt förväntades var för mig inombords redan förbi. Endast det plötsligas utbrytande var det som gång på gång eggade. Dess väntan att förlika sig på allt likt en gammal skägglav på ett förslitet berg..
- Är det verkligen som dom säger att...
Den bullbelåtna rösten fortsatte av sig själv. Koncentrationen och konceptet försvann nu totalt. Håret förslet sig så starkt nordväst att då jag plötsligt reste mig upp var det svårt att behålla balansen. Medvetet arbetade tankarna om känslan av det sagda verkligen kunde vara "sant" utan att vara "verkligt". Blodet flödade starkt till mina öronspetsar. ...Kanke var männskan just det som är klyftan mellan vad som är abstrakt sant och vad som är existentiellt verkligt för den givna levande personen. Människan framför mig var en annan varelse. Mitt väsen samlade upp någon slags yttre balans. Jag bad om att få ursäkta för sen var jag redan förlängesen.
- ...ursäkta jag är inte mig "själv" idag.
Jag hatade att ljuga. I nästa sekund tog jag tag i människans hand för att känna till dess innerliga, likväl den kroppsliga förväntan en sista gång. Två tittande ögon. Blickens ord förväntade en mer klarnande förklaring, så innerligt att det stack till. Trots det måste jag fortsätta ut eftersom jag redan var borta. Jag släppte handen.
Utanför caféet brummade gatans ljud. Försiktigt böjde jag mig ned och tog av mig skorna. Tog tag i en stupränna och började försiktigt att smyga mig uppför husväggen. Trippandes sprang jag sedan ljudlöst bort över hustaken i riktning nordväst
Thomas
Målande...
1